Är det dags? Vågar du byta bana?

Foto:Jezzica Sunmo Hitta Jobbet

Vi har undersökt fenomenet att byta bana under pågående yrkesliv. vad är det som ska styra: Förnuft eller känsla?

DELA MED DIG

Vi moderna människor har så många valmöjligheter att vi ibland inte riktigt vet vad vi ska göra med dem. Vi ska välja elleverantör, middagsmat och vem som ska förvalta våra pensionspengar. Knappt torra bakom öronen ska vi välja om vi vill ägna vår fritid åt streetdance eller scouterna. Strax därefter, för somliga redan inför gymnasiet, förväntas vi bestämma vad vi ska arbeta med i resten av våra liv. Det är klart att vi drabbas av beslutsångest. Ska vi vara förnuftiga – eller gå på känsla?

Anna Sjögren är doktor i nationalekonomi och verksam vid institutet för näringslivsforskning (IFN). Hon forskar bland annat kring hur vi väljer utbildning och yrke. Vi väljer utifrån vår personlighet, vår begåvning och hur vår familjebakgrund ser ut. Även omgivningen präglar våra val.

– Barn till föräldrar som studerat på universitetet tenderar att själva studera på universitetet i större utsträckning än barn till föräldrar som inte gjort det, säger Anna Sjögren. Det krävs ofta att man är en driven och målinriktad person för att välja en ny väg jämfört med vad andra i ens familj valt. Min forskning visar att det krävs ekonomiska incitament för att man ska våga lämna sin trygga, välkända värld och ge sig på något helt annat. För rörmokarens barn är det ett riskabelt lotteri att försöka sig på en karriär som jurist. För att våga då, vill det till att jag vet att lönen är ganska hög i genomsnitt. Det handlar om trygghet.

För några decennier sedan började man arbeta när man var tjugo och stannade kvar på samma ställe tills man fick en guldklocka och gick i pension. I dag bryter fler upp ur den lunken och byter arbete mitt i livet. Michael Allvin är doktor i psykologi. Med ett förflutet på Arbetslivsinstitutet är han i dag verksam vid sociologiska institutionen i Uppsala. Han menar att arbetsmarknaden inte är så rörlig som man tror.

– Många sitter kvar på jobb som de vantrivs med, trots att de vill flytta på sig och borde göra det. Hela tryggheten ligger i anställningen – de tror inte att de är attraktiva på arbetsmarknaden, de tror inte att någon annan skulle vilja anställa dem.

Michael Allvins påstående bekräftas av en rapport från Svenskt Näringsliv. Enligt den dröjer 350 000 människor i Sverige kvar på jobb som de egentligen inte gillar.

Nyckeln till att våga byta karriär tycks ligga i begreppet anställningsbarhet. Alltså ens chanser att få ett nytt jobb om man säger upp sig. De som verkar i för tillfället heta branscher, till exempel IT, är därmed mer benägna att följa sina impulser. För dem är det inte ett lika stort steg att söka sig vidare när jobbet inte känns spännande längre. Helt enkelt därför att de inte riskerar att bli utan jobb och försörjning när de gör det.

– Det beror också på vilken sorts yrkeskultur man socialiserats in i, säger Michael Allvin. Inom offentlig sektor och förvaltning finns det många som är missnöjda. De stannar ändå på sitt arbete därför att ”det är så man gör.” De kan sitt område och vet hur man rör sig i den världen. I den privata sektorn finns en helt annan attityd, där talar man mer om att sälja sig själv och vara ”på”. Det finns fler entreprenörer där.

När vi läser eller ser på filmer om människor som byter karriär, framstår det ofta som akut och nödvändigt. Huvudpersonens arbetsplats utmålas som ett själadödande förmak till helvetet. Efter att ha skällt ut chefen efter noter, spöat upp kopiatorn och sagt upp sig vinner huvudpersonen frid, harmoni och nirvana.

Även livsstilsmagasinen lyfter fram karriärsäventyraren, den som bränner trygghetsbron och startar om på ny kula. Solskenshistorier om stressade reklambyråanställda som slutar jäkta för att i stället ysta ost på Gotland står som spön i backen. Kanske är det vår tids drömscenario? När Poolia på sin webplats ställde frågan ”Skulle du vilja byta karriärsbana?” svarade 85 procent (av de 351 personer som svarade) ”ja”.

Michael Allvin är skeptisk till hyllandet av karriärbytare. Han beskriver det som ett konsumerande av olika livsstilar, att man målar upp drömbilder av vad man är för typ i stället för att leva i verkligheten.

– Jag läste en intervju med en ung kvinna på några och tjugo som beskrev hur hon föreställde sig sin framtid. När intervjun gjordes höll hon just på att starta ett företag. Sedan skulle hon ta en doktorsexamen vid Harvard, efter det tänkte hon arbeta i tredje världen ett tag. Allt detta tänkte hon hinna innan hon skaffade barn, som hon sa, ”inte förrän om ett par, tre år”. Ett sådant scenario har ju ingenting med verkligheten att göra. Ingen hinner allt det där.

Enligt Anna Sjögren uppstår en önskan om att byta karriär ofta i samband med andra förändringar i livet. Man skaffar barn, man går igenom en skilsmässa eller marknaden för ens yrkesfärdigheter ser plötsligt annorlunda ut.

– Då kan man upptäcka att de beslut man fattade för många år sedan inte är relevanta längre, eftersom premisserna förändrats. Jag tror att karriärbyte ofta handlar om att möjligheten uppstår, helt enkelt, säger hon. En del drivs av en längtan efter självförverkligande. Medelklassen växer, inte bara i Sverige. Yngre generationer är rikare, de har mat på bordet och tak över huvudet. Då har man råd att bry sig om andra aspekter av yrkeslivet än att bara dra in pengar. Allt fler vill ju att det ska vara utvecklande och roligt också.